sömnproblem

ända sen jag var liten har jag ogillat mörker och har inte tyckt om att sova. det låter så fel att säga att jag inte tycker om att sova, men det är faktiskt så till en viss del. visst jag tycker precis som vem som helst att det är underbart att få krypa ner i sängen, gosa ner sig under täcket efter en hård dag, det är klart jag gör. men jag tycker ändå att själva grejen att somna in är så otroligt jobbig.

jag har alltid sovit med nattlampa, det gör jag alltid om jag inte sover med någon. men mitt problem är, jag kan inte somna sist. jag bara kan inte, jag vet inte varför, men det är en omöjlighet. om jag känner att jag är pigg när vi går och lägger oss och ser på honom att han är trött, då är det kört. jag får en klump i magen, paniken växer, jag stressar upp mig, börjar tänka på alla möjliga skräckfilmer jag någonsin sett, tänker på de mest plågsamma sätten att dö på, tänker på om nån skulle bryta sig in hos oss skulle dom döda mig eller honom först? ja ni hör ju, det börjar lite lätt men sen är hjärnan på högvarv, och det går inte att komma ner på jorden igen.

så nu sitter jag här i soffan men datorn igång och sneglar på tv:n samtidigt som min älskade pojkvän ligger och sussar så otroligt sött. jag är så avundsjuk på hans lugn, han är alltid lugn hetsar aldrig upp sig och ser alltid det logiska i allt. kan inte jag få lite av det?