så arg så att jag blir glad

ibland när man bara går omkring och låter saker och ting hända. när man bara håller med allt som sägs, när man inte orkar säga emot, när man bara finner sig i allt. det är när man en vacker dag faktiskt stannar upp och undrar vad som har hänt, och det är oftast då man kommer fram till vad som faktiskt känns rätt, falsk och vad man väljer att behålla här i livet.

jag har alltid ansett mig själv vara en person som inte kan ta en argumentation. det stämmer till en viss del. jag är inte den som ger mig in i en diskussion, inte den som säger emot, utan jag sväljer det mesta, gör som folk säger hit och dit. även om jag ibland bara vill släppa allt jag har för händerna och brista ut i gråt. det gör jag allt för sällan, utan jag ler mest och gör det jag blir tillsagd att göra. sen samlar jag på mig allt det här tills det slutligen kommer till bristningsgränsen och då kommer allt som jag samlat på mig hur en längre tid. det ska krävas väldigt mycket för att jag öppet ska ge någon svar på tal, men jag kan jag med faktiskt. men jag är inte tillräckligt rapp i käften för att kunna gå vinnande ur det hela.

igår innan jag gick hem till malin så satte jag mig på bänk, satte på bästa låten just nu, tände en cigg, lutade mig tillbaka, blundade. jag hade redan bestämt mig innan jag gick ut att det var dags att välja. välja så att det gynnar mig, se vilka ansikten som skulle komma upp, se vilka livsituationer som skulle komma, analysera mina tankar, sortera dem i ordning. jag fällde några tårar, men mitt uppe i det hela så släppte klumpen i halsen, jag kunde le igen. le på riktigt, jag kände mig nästan lite filurig. nöjd med mig själv och mina uppklarade tankar så tog jag upp mobilen skickade iväg två sms till två av de bästa samtidigt som det skickades öppnade malin dörren, och jag kunde inte sluta le. jag var nöjd. och kommer förbli nöjd.