det är faktiskt ett stort steg

jag sa ju i början av detta år, att detta år skulle vara året då allt förändrats. och redan nu kan jag ju säga att mycket har hänt, och det har bara gått några ynka små veckor.

när jag flyttade hemifrån hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på, vad jag lämnade bakom mig. under hela min uppväxt har jag kunnat glida fram genom mina föräldrar, fått allt jag velat ha, allt serverat på silverfat. jag såg det inte då, när jag var mitt uppe bland allt. alltid rena, nya, fina kläder, städat rum och hus, hästar hit och dit efter mina behag, alla andra tusentals djur, mat på bordet, städhjälp, barnflicka. det låter kanske som värsta lyxen. men samtidigt fick både jag och johan offra en hel del. vi har flyttat hela världen runt, pappa har inte varit hemma direkt mycket. första halvåret vi bodde i sverige bodde han kvar i bryssel. fortfarande så är han inte hemma så mycket.

anyway... när jag flyttade så blev allt som en chock, jag trodde inte det var såhär livet faktiskt var. men verkligheten kom ikapp mig på en gång nästan. visst att mina föräldrar hjälper mig forfarande. men vad ska jag göra? jag har inte fått csn sen innan jul. det är ju inte så att dom bara lämnar mig åt mitt öde. och det är jag evigt tacksam för.

jag valde att börja plugga, fast att jag inte var helt hundra på att det var det jag faktiskt ville. men jag har sett pluggandet som en form av trygghet. men jag har nu insett att jag faktiskt inte vill bli lärare. det är inte min grej. jag har nu bestämt mig för att ta ett studieuppehåll och börja söka jobb. att kunna erkänna för mig själv att jag gör fel, det har aldrig varit min starka sida riktigt. men nu måste jag nog göra det.

det är hemskt att kolla posten, det är alltid ångestfyllt, jag vill inte ens öppna alla kuvert man får. vill inte se allt som man ska betala. jag står i fruktansvärd skuld till mina föräldrar, jag vill helst inte ens tänka på det. jag är glad om jag har pengar till mat. jag har precis insett att all tröstätning också har kommit ikapp mig, något som jag så länge egentligen vetat om men inte orkat bry mig om. så idag ska jag träna med kajsa. tvinga mig kajsa.

egentligen så är jag jätteglad. underbara kompisar, ännu underbarare pojkvän, och livet i helthet är riktigt bra. men ibland behöver man bara skriva av sig. and now its done.

xoxo