ibland krävs det en bomb för att förstå

imorse hade jag det värsta uppvaknandet i hela mitt liv, jag vaknade
till orden, snälla lämna mig inte. dessa ord uppkom från gårdagens diskussion om att jag skulle åka till norge och jobba ett tag.

att höra dom orden, det var som om hela jag gick sönder, jag fick den där äckliga
klumpen i halsen, jag ville lägga mig ner och gråta. jag som aldrig brukar bry mig om
vad andra tycker eller önskar, förens jag träffade dig. inte förens då så har någon
annan persons önskningar eller åsikter överhuvudtaget spelat någon roll.

en vän sa till mig att den dagen jag blir kär skulle jag uppleva äkta känslor. dom
underbara känslorna som får en att vilja dansa runt på en vacker sommaräng men jag skulle även få uppleva de fruktansvärda känslorna som får en att känna känslan av att bli kvävd av dem. allt detta ingår i att vara kär. när jag fått känna på dessa känslor till en och samma person, då skulle jag veta om det var värt att fortsätta. om mitt svar då skulle bli ja, då skulle jag veta att jag var kär.

det har idag gått tre månader. tiden går så fort. men dessa tre månader har varit helt fantastiska, jag har aldrig på så kort tid upplevt så mycket känslor. det är första gången jag känner att någon faktiskt tycker om mig för den jag är. det spelar ingen roll om jag strosar omkring i mjukisbyxor eller om jag har stått framför spegeln i timmar, utan du ser det ingen annan gör.

om det är det här som är kärlek så är det den finaste känslan jag upplevt. för jag är kär